torsdag 29 december 2011

Lajvkaraktär - Magda

Magdalena

Om allt går vägen ska jag i mars lajva på ett annat vampyrlajv än det jag vanligtvis besöker. Lajvet heter Blodlust och går i Jönköping. Jag har inte hittat det själv utan det har min vän C gjort, och vi är några stycken som brainstormat fram gruppens karaktärer, vilket gör att jag inte ensam kan ta åt mig äran för Magda. Magdalena är, människa, hangaround, husdjur och beundrare till en liten skara vampyrkaraktärer. Då jag kommer vara i vecka 33 när lajvet arrangeras, kommer Magda vara precis lika gravid som jag är. Idag provade jag mina gamla hårförlägningar och gjorde en provsminkning för att se om jag behövde köpa eller göra något nytt för att kunna porträttera rollen. Med tanke på den respons jag fått på bilden så tror jag att det går vägen.

En utmaning i den här rollen är att både, utåt sett, spela på botten av en hierarki, samtidigt som rollens personlighet i sig är av det drivna slaget, som gärna skaffar sig makt över personerna omkring sig och internt i gruppen har mycket makt.

tisdag 27 december 2011

Vecka 22 - bild


Vecka 22, ingen viktuppgång hittils.



Posted by Picasa

tisdag 20 december 2011

Om att spela könlösa Don Juans

Under helgen har mitt förra blogginlägg, om vampyrlajv, disskuterats men idag och igår har det inte hänt mycket. Jag har inte ens varit på jobbet då jag är hemma med dottern.
Men en långväga vän kom ändå förbi igår och drack julmust och åt clementiner, och vi disskuterade olika könsuttryck, sexualitet och makt på lajv. Främst disskuterade vi två lajv:

Kastaria - I Dårskapens spår som spelades utanför Karlskoga 2008 och Skymningsland som spelades i Kinnekulle 2010.

Mina roller då, vilka vi diskuterade var Tinto, en omnisexuell adelsperson utan definerat kön av bästa Don Juan-typ och Viktoria Brack (Bracken), en sociopatisk arbetsnarkoman i en postapokalyptiskt bosättningens styre.

Tinto 2008

Vi kan börja med Tinto. Tinto var en livsnjutare av stora mått. Hen rörde sig med sin priviligerade grupp med tre adeliga vänner, vars främsta intressen var jakt, fiske, vin, mat och könsumgänge med folk utanför gruppen.  Deras trevliga tillvaro stördes nu tillfälligt av att gruppens ledares far plötsligt insjuknat och att detta krävde sonens närvaro. Väl på plats i den by, Glimminge, där lajvet skulle äga rum ägnade sig Tinto åt mer av sina favoritsysselsättningar och lät andra ta ett mer moget ansvar. Namnet Tinto var ett smeknamn, och jag valde det efter den androgyna rollfiguren Tintomara i Drottningens juvelsmycke(1).  Att spela Tinto var för mig en utmaning. Jag var vid tillfället väldigt tjock, man skulle kunna säga fet, och min kropp var uttalat kvinnlig och mjuk. Dock iklädde jag mig det mode som arrangörerna satt som manligt för den nation jag skulle spela. Jag insåg relativt snart att om jag skulle spela en Don Juan, med flera pågående relationer i byn, var jag tvungen att gå runt och skaffa mig dem. Snarare än att vänta på att andra roller skulle visa intresse fick jag rikta in mig på en mer aktiv förförar-stil. På detta fick jag en mycket god respons från både manliga och kvinnliga spelare, även om jag också var med om att manliga spelare öht inte förstod att Tinto lade an på dem. När jag tänker tillbaka så minns jag att jag använde följande metoder:


  • Dra uppmärksamhet åt mig. Se till att märkas, både då Tinto kom in i ett läger och när hen deltog i sociala situationer så som dryckesslag eller måltider.
  • Fånga den tilltänktes intresse, genom att ge dem riktad fokus, tala med dem, smickra dem och ta i dem.
  • Vara den som initierade kroppskontakt, ofta genom att lägga handen på någons arm, ibland någons hår eller kind beroende på respons.
  • Aktivt söka upp personer. Om jag inte sett en karaktär på ett tag, söka upp den där de befann sig, påpeka att jag tänkt på dem och saknat dem.
  • Se till att hamna i enskildhet med deras karaktärer.
  • Tala om den andres karaktär, och inte så mycket om sig själv utöver det ytliga.
  • Vara frikostig och ge både personer och deras vänner små gåvor.
  • Visa sig vara en handlingskraftig och orädd person, men ej våldsam. Ett exempel är när vi söker upp en flicka som enligt rykte är fången hos vättarna och Tinto säger "Vi är här nu, en Kock, en Adelsman, en Krigare och en....Älskare"
Tintos vanligaste replik var "Jag är Tinto! Till er tjänst!" Komplett med djup bugning, inbjudande leende och menande ögonbryn. Jag hade väldigt roligt som Tinto och fick till och med frågan efter lajvet om Tinto var "man eller kvinna" Jag hade uppnått mina mål, men fetma kan till och med ha hjälpt mig att få en naturlig pondus, men det kommer jag antagligen aldrig få veta, då folk oftast är obekväma med att tala om vikt.

 Den andra rollen, Viktoria Brack, ska jag berätta om senare, annars blir blogginlägget allt för långt.

lördag 17 december 2011

En reflektion dagen efter ett vampyrlajv.

Jag lajvar i ett vampyrlajv.
För tillfället ägnar jag mig åt att porträttera en historia som handlar om en "rise to power". Men tyvärr upplever jag att för att uppnå samma effekt som en motsvarande manlig spelare, måste jag göra så pass mycket mer.
Dessutom sätts det upp hinder som påminner lite om de som sattes upp för de kvinnor som ville bli astronauter.

Jämförelsen jag tänker på är att när kvinnor klarade de hårda testerna för att bli astronauter, sade NASA att för att bli astronaut måste man ha tjänstgjort i det amerikanska flygvapnet. Ett flygvapen som inte släppte in kvinnor.
Igår ställde någon, förvisso i spelet, upp kravet att för att nå den positionen jag ville nå, så måste min karaktär vara minst 200 år gammal. Jag ber lite om ursäkt här, använder bara önskemålet som ett exempel på något som faktiskt hänt här.
Om jag ser mig omkring i lajvet är det inte många karaktärer som är över 200, och de som är det är det så vitt jag vet inte någon som för tillfället spelas av en kvinna. Vi har haft ett antal karaktärer över 200 som spelats av kvinnor förr, men mycket färre än karaktärer över 200 år som spelats av män. Det finns en uttalad vision från Spellednings sida att andelen kvinnliga så kallade Ancillaes (Eg, en karaktär som varit vampyr i mer än 100 år) ska öka, men diskussion pågår om hur just den ökningen ska gå till. Så det finns en teoretisk möjlighet att uppfylla kravet på att vara minst 200 år gammal. Om jag byter karaktär. Men det är den här karaktären jag har 2+2.5 års spelande investerad i.

Varför är det viktigt att det finns (fler) kvinnliga spelare i ancillaroller? Jo, i de vampyrlajv jag deltagit i så får en karaktär värden, inte lika många som i ett pappersrollspel, men ändå ett antal. Dessa värden representerar till exempel en fysisk eller mental styrka, eller en vampyrisk kraft, som rollen innehar, men inte spelaren.

Dvs, i dessa system har vi möjlighet att simulera vampyrens övernaturliga styrka, så att det inte nödvändigtvis är den spelare som utanför spelet är starkast som spelar den starkaste karaktären. På detta vis får även fysiskt mindre personer möjlighet att besitta en stor styrka och ett antal skrämmande krafter som övriga spelare om de följer god speletikett ska hjälpa spelaren att simulera. En person som spelar en roll med höga värden kan i större utsträckning påverka vad som händer under en spelträff, samt försvara sin position om denna skulle hotas.

Då tycker jag att det närmast är ett slöseri, att det i ett utjämnande spelsystem, ändå blir de som är dominanta, inflytelserika och fysiskt starka utanför spelet, även ges möjlighet att spela just dominanta, inflytelserika och fysiskt starka i spelet. Hierarkierna utanför spelet upprepas i spelet.

P.S, jag inser att jag själv har en dominant personlighet, är inflytelserik i de lajv-kretsar där jag rör mig och fysiskt stark (nåja), men det är lite en av anledningarna till att jag nu velat sluta enbart ägna mig åt känslospel och spela fram andras karaktärer och försöker skaffa mig inflytande och makt genom ett ganska aggressivt och direkt spel.

onsdag 14 december 2011

Saffransbullar 2011



Såg dotterns luciatåg i morse, dottern själv var inte med utan valde att sitta, iklädd en tomteklänning, i Partners knä. Arbeta sedan fram till 16, för att sedan bege mig in till city för att köpa julklappar åt just Partner. Efter att ha återvänt hem, ätit en köttbullesmörgås med egengjord rödbetssallad bestämde jag mig för att det slutligen var dags att göra en omgång med saffransbullar (lussekatter). Receptet jag använder kommer från klassiska boken Sju Sorters Kakor.
Posted by Picasa

tisdag 13 december 2011

Det förväntas av mig att jag ska vara trevlig.

Det förväntas av mig att jag ska vara trevlig. Det förväntas av mig att jag ska vara trevlig, även mot personer jag uppfattar som otrevliga.

Det händer att jag uppfattas som otrevlig, när jag är neutral. När jag avstår från att bekräfta någon som påstått något jag inte håller med om. För man ska humma med, man ska vara trevlig och bekräftande.

Det läggs ett utbildningsansvar på mig, speciellt när det kommer till frågor som gäller diskriminering, sexism och genusvetenskap. Vare sig jag känner för det eller ej, räcker det inte med ett "nej" från min sida, eller ett "jag har inte tid", "jag har inte orken". Nej, jag förväntas vara lugn, trevlig, pedagogisk. Hur ska de annars kunna lära sig, säger folk, hur ska de annars kunna förändras?

De skulle själva kunna plocka fram en bok i ämnet?

måndag 12 december 2011

Andra barnet

Jag är gravid med mitt andra barn. Enligt rutinultraljudet är jag i vecka 19+4, enligt senaste mens 20+4. Två gånger har jag varit hos barnmorskan, samma som jag hade när jag var gravid med BB, och det dröjer ända till vecka 25 innan det är dags att gå dit igen.
När jag var hos barnmorskan den 8:e december låg barnets hjärtrytm på 144 slag i minuten. Det är bra. Jag mår bra även om jag är trött och sover mycket, vilket är rätt så förklarligt med tanke på att jag samtidigt arbetar heltid. Min vikt ligger still, på precis samma nivå som innan jag blev gravid. Barnmorskan har rekommenderat täta mellanmål, och att tänka på att inte skjuta upp eller hoppa över måltider.

Så mycket mer har jag inte att säga om det.

söndag 25 september 2011

Svampplockningsutflykt

Jag har varit ensam hemma med BB idag och för att vi skulle ha en aktivitet idag tog jag med oss ut, efter lite protesterande, på en promenad. Ut i skogen skulle vi, så barnvagnen lämnades hemma. BB fick packa en egen liten påse, i vilken hon la ett halvätet wienerbröd och en påse chips. Chipsen började hon sluka redan under promenaden till skogen.
Väl i skogen blev BBs humör bättre, speciellt då man kan klättra på roliga stenar i skogen. Där det inte finns några stigar är det dock lätt att snubbla som tvååring och jag fick bära henne bitar av vägen. I utbyte fick jag kramar.
Jag plockade trattkantareller som blev till en kantarellpaj när vi kom hem. BB plockade, som ni ser på bilden, endast flugsvamp.

Det blev rätt mycket bråk om den där flugsvampen.

När vi kom hem skulle BB vila lite på soffan, men somnade när jag gjorde pajen och har sovit i över två timmar nu...

tisdag 23 augusti 2011

Löpträning - videoblogg vecka 34


Utvärdering av dagens löpning (på engelska)


Problem med att bli kall

måndag 22 augusti 2011

Rutiner

 Allt är bra med familjen, alla är friska och vi börjar komma in i rutinerna som de brukar vara. I helgen har vi varit på Kulturkalaset både på lördag och söndag och deltagit i Barnkalaset. Dottern har främst åkt karusell och lekt i IKEAs tält. På lördag kväll försökte jag göra en fläsk och nudelwok som jag hoppades skulle smaka asiatiskt, men jag måste nog köpa in bland annat ostronsås för att receptet ska bli mer spännande. Jag gillar inte egentligen att fylla kylskåpet med tillbehör som används sällan.

Jag funderar en hel del kring Thule - När Vinden Vände och har börjat få ihop en familj på lajvet. Lena ska spela min tre år yngre syster och jag kommer även få en mor lajvad. Men rent fysiskt har jag bara plockat fram kläder att ha på mig när jag rör mig i skogen samt köpt ett par stövlar som förhoppningsvis ska hålla. Saknar en pilbåge och pilar samt en bofferdolk.
Långsamt, långsamt kommer entusiasmen om Vampyrlajvet Kindred Society smygande.


Bilden är tagen 13 Augusti. Löparkroppen.

lördag 20 augusti 2011

Sömnig vecka, lite träning

Denna vecka har jag inte haft så mycket lust att löpträna. Jag sprang blev 5 kilometer på måndag kväll, och bättrade på min tid till 31:23. De övriga kvällarna har jag istället varit väldigt sömnig och antingen sett på TV med familjen eller gått och lagt mig tidigt. Jag har lagat köfte, en sort lammfärsjärpar med persilja och i fredags firade vi med en köpt smörgåstårta.
Nästa helg får vi besök, men idag får jag och dottern hitta på något på tu man hand medan Partner är iväg och spelar rollspel med vänner. Planen för stunden är att ta oss in mot Kulturkalaset efter lunch. Imorgon har jag bokat in mig på lite extrajobb.

I övrigt har jag funderat lite på höstens säsong i vampyrlajvet Kindred Society. Vi har fått ett nytt forum och texter börjar så smått att dyka upp igen på sagda forum. Vad vill jag berätta för historia i höst? Kommer jag också att få texter skrivna?

lördag 13 augusti 2011

tisdag 14 juni 2011

Vampirelajv i skogen samt byggande av Droppsköldar

Natten mellan lördag och söndag lajvade jag min vanmpyrkaraktär Talulah Jezebel Fritz på ett specialinsatt vampyrlajv som ägde rum ute i skogen, istället för inne i vår vanliga lokal.
Handlingen var att Klan Gangrel, den mest djuriska vampyrklanen, hade ett möte för att disskutera hur de skulle göra med sin politiska framtid. Min karaktär, vars klantillhörighet varit något osäker det senaste 1.5 året, kom till mötet för att driva igenom ett erkännande av henne som själv som just medlem av klan Gangrel. Då mötet är heligt, och inte får störas av någon som inte är Gangrel utsatte hon sig därmed för fara för sitt oliv då beslutet hade kunnat bli det motsatta. Om Talulah inte ansågs vara av klan Gangrel skulle hon jagas till döds för att ha störts klanens heliga möte.

Att lajva vampyr ute i skogen påminde mig om Twilight, fastän jag inte ens sett filmerna, bara lite trailers.
Jag hade det ganska trevligt, lajvet hade gärna fått vara lite längre och det är ett gott betyg. Jag fick bara en utmaning, så som jag uppfattade det, av en karaktär som hette Njal och spelades av Jon. Talulah klarade utmaningen. I slutändan röstade 18 Gangrel för att Talulah tillhör Gangrelklanen, och ingen sa emot offentligt.

På söndagen kom Stefan K hem till oss och med min dotter springandes runt benen ägnade vi oss åt att bygga på våra sköldar till Krigshjärta Jag och Stefan ska ingå i samma rote med Slagfalkar. Slagfalkar är ett truppslag som tillhör den Cordovska sidan, och de är rustade i gambeson, ringbrynja och kittelhatt. De bär en mellanstor droppsköld och svärd.
Stefan hade med sig sköldarna, vilka var utsåga i 8mm plywood. Tre av dem hade fått rörisolering runt kanten, och vi började med att sätta rörisolering på de två kvarvarande. Först fäste vi dubbehäftande tejp runt om kanten, vilket kräver att man skär flikar i tejpen där sköldkanten är rund. Så öppnades rörisoleringen och passades på runt skölden, bit för bit. För att säkra att rörisoleringen inte ska trilla av drog vi två varv med eltejp runt hela sköldarna samt förstärkte fogarna mellan två olika bitar rörisolering med samma tejp. Efter att detta var gjort klippte vi till 20 centimeter breda remsor av ett beige bommullstyg som Stefan zick zackade på min symaskin. Vi passade in tyget över rörisoleringen, sen nitade jag först fast det med en häftpistol på baksidan och vek sedan tillbaka tyget över häftklamrarna och rörisoleringen, vek in kanten och fäste tyget på framsidan med fina svarta nubb som Stefan också köpt.
Den första av de fem sköldarna blev minst snygg, men efter ett tag fick vi in den rätta tekniken och på övriga blev tyget så slätt det gick. Att Stefan sydde och jag skötte häftpistolen och nubb var en arbetsfördelning vi gjorde med vilje, då det hade varit för typiskt att jag skulle sy och han banka. Å andra sidan kan Stefan symaskningen då han äger en likadan, och jag har spänt mycket tavelduk när jag målade. När Stefan åkte efter 21 var min högra tumme mör av att ha tryckt in nubb i timmar.

Har hittat två personer som har bloggat om sina förberedelser inför Just a little lovin'

Oliver: Ind i rollen

måndag 30 maj 2011

Just a little lovin workshop.

Sedan jag skrev för ett tag sedan har jag hunnit vara på en workshop för lajvet Just a little lovin'. Workshopen, som var förberedande inför lajvet, ägde rum i Oslo lördagen den 28.e Maj mellan 12 och 18. Vi fick möjlighet att känna in våra karaktärer, göra små scener med dem och svara på frågor utifrån våra karaktärers perspektiv. Vi fick även öva på bland annat en meta-teknik som handlar om lajvets tre huvudteman "Friendship, desire and fear of Death"

Jag Onni och Tore lämnade Göteborg en liten stund efter åtta och var framme precis i tid för workshopen. Några av de Norska och Danska lajvarna hade jag träffat innan, andra var helt nya bekantskaper. Efter workshopen var det mingel hemma hos en av arrangörerna och vi långväga svenskar sov även över där.
Jag sov hela vägen hem i baksätet på Tores bil på söndagen.

onsdag 6 april 2011

03 - Vilken sorts lajvande jag gillar

Jag gillar lajv som berör alla teman. Helst vill jag ha lite längre lajv, eller krönikelajv, där ett antal kortare evenemang tillsammans berättar samma historia.
Jag är känslomässig i mitt spel och älskar både att gråta och ha ångest, eller i alla fall se ut som att jag har ångest samtidigt som jag kan njuta storligen om ett lajv verkligen lyckas göra mig lycklig.
Det är svårare att på egen hand göra sin karaktär lycklig och euforisk än deprimerad och hysterisk, tyckar jag.
Jag tycker om lajv där man tar i andra, eller gör andra fysiska saker så som att slåss, dansa, teaterhångla, baka bröd, laga mat, gräva gropar eller vandra långt. Jag vill få kroppsminnen av mitt lajvande.
Jag tycker om att äta inlajv, och att gå på avträdet inlajv.
Jag gillar lajvande som handlar om makt, antingen min karaktärs makt över andra, eller min karaktärs maktlöshet gentemot andra. Det är underbart att märka hur min karaktär Rauts vikingatida hirdkämpar lyder hennes minsta vink för att de litar på karaktären inlajv, och att jag, Karin är värdig att få det ansvaret. Men jag gillar också att vara långt ner på skalan, och spela upp andras inflytande över min karaktär.

Jag gillar hårt spel, jag har en trygg inre kärna och en tillit till de flesta av mina medlajvare. Jag ger mig gärna in i ett svavelosande gräl med hotfulla tendenser och allsköns förolämpningar av mindre politisk korrekt valör. Det är en fiktion vi ägnar oss åt och det vältrar jag mig gärna i.
Så jag gillar att göra sådant jag kanske inte annars skulle göra.
Länge tyckte jag om att spela hjälten, men på senare år har jag upptäckt att det kan vara en kick att spela den hjälten måste övervinna.

onsdag 30 mars 2011

Garlic Card 2.0

Den närmaste tiden ska jag testa Garlic Card 2.0 från Ninas Mat, vilket är bra då vi tappat bort en viktig del av vår vitlökspress. Dessutom blir det en annan smak när man river vitlök än när man pressar den. Det har något med molekyler och oxidering att göra, har jag läst.
Jag fick ett rött kort, och även en "kökets tvål" som ska vara bra på att ta bort doft från händerna, saker som just vitlöksdoft.Vilket nog kan behövas då jag ska riva vitlöken för hand. Nackdelarna jag redan ser är att kortet är i plast. Undrar om samma kort hade kunnat göras i metall?

måndag 21 mars 2011

Bloggutmaning 2. Min största lajvtabbe

Morgondagens Gryning 5. Jag spelar Barbaren Dreyka, men vi bor off med min grupp på det så kallade DMF-området. För min del var det en mycket dålig idé. Det är långt mellan offlägret och långhuset där det mesta lajvandet sker. På fötterna har jag inte världens bästa skor. Jag har ont i ett knä, vilket får mig att halta, vilket ger mig skoskav och ont i en höft. 
Jag tar ofta inte med mig nog med mat om morgnarna, eftersom det är tungt att bära, när jag beger mig den långa vägen upp till toppen av berget. Så en av kvällarna när jag och min pojkvän kommer tillbaka till off-lägret har jag så lågt blodsocker att jag skriker åt folk och gråter innan jag lyckas bryta mig in i en låda med färska persikor som jag kan sätta tänderna i.  Mitt mest barbariska beteende sker alltså off-lajv och jag skrämmer och irriterar stora delar av min grupp, som dock är väldigt snälla och förstående mot mig.
Idag har jag en helt annan mental inställning, men en liknande incident skedde på lajvet Den Svarta Nyckeln där jag istället för att ta det lugnt när jag stötte på ett knepigt inlajvproblem för min Arcuriska Magiker tog på mig att lösa det (tillsammans med några empatiska medlajvare) och därför bröt ihop i tårar när lajvet slutligen avblåstes. Vid det laget hade jag redan alienerat delar av spelledningen och några andra spelare och sagt sårande saker off till några vänner. Än idag vet jag inte om det inte finns någon lajvare där ute som hyser agg mot mig på grund av hur jag betedde mig under den lajvhelgen. Det visar mig att även om man tror att man är redo, en helt ny person, kan man ändå lätt falla tillbaka i gammalt beteende när man ställs inför en kris.

Efter att jag hade återhämtat mig från Den Svarta Nyckeln kände jag dock att det var ett grymt lajv. Jag hade lyckats genomföra en mycket svår ritual med min karaktär!

Nuförtiden kan jag ta fysiska ansträningar, hunger, kyla, leka ångest och ilska och studsa tillbaka glad och nyter, men om jag upplever ett allt för stort ansvar för att övriga deltagares lajv ska funka eller helt fallera kan jag bli en väldigt ledsen bebis. Det enda sätt jag kan åtgärda den här delen är väl att vara mer ärlig med mig själv och andra att jag inte klarar allt. Och att det måste vara ok.

Jeu de rôles  02 - Min största lajvtabbe

söndag 20 mars 2011

Bloggutmaning: 1. Mitt första lajv

Jag kör en bloggutmaning som jag hittat hos Kalashnicore.

Jag fick tänka en stund. Mitt första möte med lajv var lajvdokumentären "Den lekande Människan" som gick på SVT 1997. En vän på gymnasiet sa att han kunde visa mig lite vad lajv var och körde något som mer liknade ett ARG (alternate reality game) som utspelade sig på själva skolan och jag och några vänner spelade oss själva, men fick instruktioner och föremål av spelledaren.

När jag var 19 år och läste på en högskola i Helsingborg året efter gymnasiet lärde jag känna en vampyrlajvare i klassen och han tog under våren 2000 med mig till ett evenemang som anordnades av hans vampyrlajvsförening. Vampyrlajvet använde sig av rollspelsförlaget White Wolfs vampyrrollspel World of Darkness: Vampire - The Masquerade som förlaga. Lajvet skulle utspela sig under en kväll, men var en del av en längre kampanj.
Jag och min vän Jakob pratade om vilken roll jag skulle spela och vi kom fram till att det nog skulle fungera om jag spelade ghoul, en sorts tjänare till Toreadorprimogenen. Toreadorer är en vampyrklan som oftast har en konstnärlig läggning, en Primogen är en vampyr som företräder sin klan i ett råd som omger den som styr stadens vampyrer, den så kallade Prinsen eller Fursten (oavsett kön).
Jag minns inte vilka kläder jag bar, men jag tror det vara något fint och modernt. Jag minns inte heller vad karaktären hette. Jag spenderade kvällen i en stol på nedervåningen, där jag ritade av vad jag såg med färgpenna. Det var ganska spännande, men ingen wow-upplevelse.

Lajvet efter det var som Malkav ghoul hösten 2001 i Katrineholm.
Sedan som Malkavghoulen igen 2002 i Göteborg.
Första Fantasylajvet var Eldarna i Vargaland V 2003 utanför Lilla Edet.

Inte jag på lajvet, men som jag såg ut då.


Andra som kör bloggutmaningen

Urpsrungskaparen: Jeu de rôles
Bandbjörn
Kalashnicore.

måndag 28 februari 2011

Show, Don’t Tell

Som PDF: http://dl.dropbox.com/u/16348184/Showdonttell-completed.pdf

Författare: Karin Edman & Peter Edgar


Show. Don't Tell

November 2010



Den svarta asfalten i staden döljs bamhärtigt av den vita snön. Göteborg är nästan vackert. Ingen is har lagt sig på kanalerna än, så de river som svarta stråk, långsmala sår genom allt det vita. Solen rann nedanför horisonten redan kvart i fyra. På vintern äger de odöda nattens Göteborg.
Deras iskalla fingar når ner i varje kakburk.

Talulah, en av stadens många vampyrer, medlem i klan Gangrel, står på Kungsgatan i sin slitna läderrock. Genom de smutsiga hårtestarna, under huvan på den svarta fleecejackan betraktar hon människorna omkring sig. Frusna stadsbor som skyndar kors och tvärs genom snöslasket som stänker upp och väter deras byxben med en gråbrun blandning av vatten, grus, onämnbar smuts och vägsalt. Men innanför stängda jackor, knutna halsdukar och dubbla tröjor, nedanför hattar och mössor brinner själarnas regnbågsfärgade ljus likväl. Talulah kan se dem och se med längtan när glädje, kärlek eller hopp så sällsynt skymtar förbi. De brinner ut så fort. Hon döljer inte sina ögon, viker inte med blicken som ser bortom. Människorna på Kungsgatan har ont, de hatar, de falnar, de försöker evakuera sina kroppar. Det finns de själsljus som klöser med vanmakt inifrån, försöker fly. Där går en ungdomlig man i svart yllerock sakta, han brinner stadigt, ljust. Men hans handskbeklädda hand sluts benhårt runt en tunn kvinnohandled som han drar likt en hundkoppel genom novembervimlet. Kvinnans låga har sjunkit långt in, bakom många murar. Sorg och rädsla och uppgivenhet.

Snitch vet att den svartklädda figuren kommer att se honom, men han går fortfarande försiktigt, den sargade huven uppdragen, huvudet nedsjunkt, blicken flackande. Figurerna som går förbi honom häcklar honom, trots att de aldrig ser honom. En kvinna får beskydd utav hennes man, en välklädd lögnare...  Trots att han vet att dom inte kan se honom håller han sig längs fasaden, stirrandes efter de som passerar honom, muttrandes ord som dom väljer att inte höra. Snitch är också en blodsugare, en informationsamlare av den av fulhet evigt förbannade klan Nosferatu.
Han stannar upp, inte långt ifrån den trasiga, svartklädda skepnaden som är Talulah, väntandes på att hon skall upptäcka honom, men hennes stirrande ögon verkar inte se honom. Som alltid så väcker den mörka gangrelen bara fler frågor. “Whats your game? Tänker Snitch medan slask får hans trasiga byxor att slicka sig tätare runt hans böldtäckta, variga smalben, något som får honom att grina illa, vassa tänder rispar mot insidan av hans mun, orsakandes änn mer sår.

Ett ungt par bryter mörkret för en kort stund, flickan skrattar faktiskt.. Snitch's ögon spärrar upp, och han vill skrika åt henne, istället stirrar han efter dom, tyst morrandes, tänkandes..

-"Jävla hora, vad fan har du att vara glad åt? du går där i din glittrande aftonklänning, draperad i lögner, lockandes och pockandes, försöker att antingen pryda den där jävla armen du klänger på, eller så försöker du spotta på andra, visa dom vad dom inte får.. men jag vet vad som kommer hända, du kommer gråta.. du kommer gråta när staden visar sitt ansikte för dig, när fulla, berusade händer drar ner dig i mörkret igen"

Människorna som strömmat fram oavbrutet under julpyntet ändrar sitt flöde. De vet inte om det själva, de reflekterar över huvud taget inte över att flödet förändras. Men det räcker med ett halvt steg åt sidan, en sko med dåligt sula som halkar till i snömodden, ett intresse som riktas om, mot det pråliga och kitchiga plottret som utgör butikernas skylfönster. De börjar undvika en person som står mitt ibland dem, blinda inför hans vämjeliga uppenbarelse. Hon att han är här, att Snitch är här, men han måste ha kommit när hon lät sig förblindandes av andra, de levande. Nu står han still. Kalla, bleka läppar formar orden, men precis när de ska spillas störs koncentrationen av ett pärlande flickskratt, all fokus styrs om till de långa benen, de blänkande paljetterna och bysten som avslöjas under den extravaganta uppknäppta vinterjackan med pälsbräm. I ena handen en kuvertväska i siden,  den andra handen hållandes krampaktigt kring den stadgande livlinan av en stöttande arm. Hon är hög som ett hus, flyger högt på amfetaminderivatens Ikarosvingar. En skymt av nära framtid läggs som ett smutsig hinna över det Talulah verkligen ser. Röda ögon, nästan svarta, mascararänder ner för kinderna, en doft av maginnehåll och dyr vodka. Flyg nu...

Det är efter att det kemiska självförtroendet dragit förbi som hon till slut ser honom. Dovt rött hat som glöder likt ett falnat kol. Beräknande hjul som aldrig slutar snurra. En bit av verkligeheten böjer sig kring honom, in mot honom, han tynger likt en massivt föremål den omgivande existensen mot sig. Likt en modern Job, täckt av blåsor och bölder, med en stank av sitt eget vampyriska blod ur munnen.

-”Snitch”

Han försöker sig på ett leende, vassa, smutsiga tänder, glänsandes med sitt eget blod, en nickning erkänner att han vet att han är sedd. En långsam, liten bugning som hälsning, följt utav ett lockande finger... Sen börjar han gå, långsamt, men utan att vänta på den han kommit för att möta, huvudet och ryggen är krökt, och hans blick är vakande, nogrann att inte gå in i någon, nogrann med att inte göra det svårare än vad det redan är för andra att ignorera honom.

Talulah vet bättre än att tappa honom när hon väl har fått syn på hans skepnad. Hans glöd är mycket svagare än det ständigt flimrande ljuset från människorna de kryssar mellan så hon får samla sin uppmärksamhet till en tunnel med fokus på hans kutade rygg. Instinkter rycker och drar i hennes bakhuvud, mumlar, vrider sig och vill ta över. Vill gå på jakt. Kängbeklädda fötter skyndar ofrivlligt på. Den järndrypande doften som följer i hans spår hjälper inte, utan pockar på. Skaderiva. Slita sönder. Men en vaknad best skärper också sinnena för den reella världen. Snitch blir lättare att följa. Hon kan förutse hans rörelser där han väver in och ut mellan folket på Göteborgs innerstadsgator.
Till slut nås en portingång, denna, olikt flera andra här är omgiven utav klättrande, metallstinkande byggnadställningar som klamrar sig fast vid den gamla fasaden, Snitch höjer sitt behuvade huvud, hans blick följer ställningen uppåt när den sträcker sig mot en mörka, tunga natthimlen. Här finns inga krogar, här finns inte det liv som ses på resten utav innerstadens gator, det enda ljud som hörs är stadens eget, de avlägsna snödämpade billjudet och låga druckna skrik, nästan överröstade utav det vindpiskade vita plasttäcket som täcker delar av byggnadsställningens metallskelett.  

Trots enskildheten drar sig Snitch in djupare i valvet, en nervöst flackande blick som inte vilar, trots allt.

-“Here, in the heart of Elder Van Dijkes domain, we’d better be careful”  

Hans långa, smutsiga, sprucka naglar skrapar över den nyligen upprustade placken som visar att byggnaden ägs av Göteborgs stad, men den nya glansen lyckas inte förgylla det mörka valvet, utan lyckas bara ge ifrån sig en kall, metallisk känsla.

Talulah ställer sig så att hennes kropp skymmer nosferatuns omänskliga skepnad från omgivningen, från de få förbipasserande som genar genom detta förgätna blåsthål för att ta sig till eller från något. Porten är inte djup nog, men byggnadställningarna täcker dem från flera vinklar, beroende på hur vinden för byggplasten just den sekunden. Hon fokuserar mer på hans hand än på textraden, vars chiffer är för henne otydbart. Hon höjer sin hand som för att härma hans gest, och i jämförelsen mellan deras händer syns olikheterna smärtsamt klart. Han döljer sjuklig, onaturlig fulhet med sinnesförvridande krafter, hon försöker med heltäckande kläder och handskar dölja sin numera allt för perfekta kropp. Hon drar snabbt åt sig de välskulpterade naglarna igen, döljer dem nära kroppen. Men Snitch verkar inget ha märkt.

Med ett nöjt flin tar han försiktigt, lite otympligt fram ett passerkort, nedsmutsat av hans variga fingrar, hans långa, blodfläckade naglar gör hans grepp onaturligt när han drar kortet genom dess avläsare, lås surrar och klickar, när dörren, ovetande låter sig öppnas för de två objudna gästerna. Snitch trycker upp dörren, lämnar fläck en fläck av smuts på träet där handsken vilat. För en stund håller han nästan gentlemannamässigt upp dörren, med uträckt arm. Hon bedömer gapet mellan honom och dörrkarmen, slinker så tätt intill färbi in i trappuppgångens något varmare mörker så att de ska få det mer privat. Hennes fotsteg blir trots kängorna ohörbara, ett tassande mot en tjock, ganska ny matta som bekläder stentrappan uppåt. Snögloppet börjar smälta och sugas upp av fibrerna.

- “The Guard, he frequents strip clubs, enjoys the staring at young girls he’ll never get. The fat bastard.. wasn’t hard to find him, to steal his card... Attention elsewhere, will never report it stolen”

Snitch ler igen, stolt över det gör, tänderna gör hans tal förvridet, men det nöje han finner i att briljera lyser igenom, hans ögon rör sig upp mot det kallt lysande märke som pryder listan på byggnadens nuvarande hyresgäster

- “Holst Logistics, they’v been around for a while, real peice of work too, If your takin’ them on, your gonna get a lot of trouble I can tell you that Tahlulah... Theyv been involved in dirty business since they started up in the 50’s, post war german shit, bribery scandals, bought politicians, police closing cases, everythings kept under wrap though, someones pulling strings that put most to shame.”

Talulah ser inte på listan med hyresgäster. Hon ser på den märklige nosferatun med hela sin uppmärksamhet. Naglar fast honom med blicken, läser hans minsta signal. Tvättbjörnsteckning ramar in de blå ögonen. Svagt gatlyktesken är allt som illuminerar dem. Nosferatun Snitch och hans tysta enmannapublik.

Snitch börjar nu gå uppför den nyrenoverade trappan, gammalt,nött stengolv har bytts ut mot glänsande, svart sten, kall modern klinisk renhet, i kontrast till de två sjaskiga figurerna. Talulah följer efter som i en långsam dans med överdrivna avstånd mellan parterna.

-”And their good at it too, most dark deeds done by daughter companies and subcontracts, workers that have been shut up, downright war with the unions, Holst Logistics are to careful to be directly involved, but they got their fucking fingers in all of it, down deep to. Theres definetly someone behind it, good money on it being a Kindred, or several, havent figured out who yet though.. Just a matter of time before I dig it out.”

Spruckna läppar spänns i ett flin när de sista orden, misshandlade på vägen av spretiga, vassa tänder, lämnar hans mun, de två trasiga figurerna nu högst upp i trappan, upplysta utav Holst Logistics kalla neon logga.

-”But, I gotta be careful, these are big dogs, and I dont think they’d appreciate me looking around in their frontyard.

Snitch verkar tveka framför dörren in i lokalen. I hans högehand håller han forfarande vaktens passerkort. Brevid dörren lyser kortläsarens lampa i inbjudande rött.

- You brought us this far. Ah need to go in. Ah need to...feel. And you, you want to know. Steal away little secrets. Show them, Snitch, show them they can’t keep it away from you. Any of it.

Jezebels röst får en suggestiv ton, över huvud taget en ton. Sövande och pockande på samma gång. Hennes hand sträcker sig efter hans högerhand, men stannar strax innan de rör vid varandra.

- You want to show me, not just tell me.

Snitch nickar snabbt, hans ögon lyser upp, den besatthet som sporrar honom lyfter hans hand innan hans hjärna ens hinner reagera, morrandes och muttrandes, tittar han sig runt, medans låsen ännu en gång klickar, ännu en gång bjuder in.

- Secrets, they dont deserve them.. I’lll show them,

Talulah slinker förbi den korta stund dörren hålls öppen, hon passerar honom ansikte mot ansikte och avfyrar ett mörkt leende precis i ögonblicket då deras blickar möts. De möts av en byggarbetsplats. Trägolven i det stora utrymmet är täckt med byggpapp för att skydda dem, under ommålningsarbetet som är på god väg att avslutas. Ett tunt, vitt lager slipdamm täcker allting och i något av de mindre rummen står en byggfläkt fortfarande på, lämnad över natten och omsluter allting med sitt mjuka surrande. Jezebel stegar rakt in i det stora rummet med lyftad blick, Snitch, sin vana trogen är mer försiktig med att ge sig ut i det öppna utrymmet, hans blick söker mer utmed golven, i jakt efter något speciellt. Så skrockar han till, slemmigt och rossligt när han finner det han sökt. Toppmodernt bredbandskablage, redo att lyftas upp till kabelvaggor i lättmetall för att komma i jämnhöjd med de redan färdigborrade hålen ovanför dörröppningen som leder in till kontoren.

Jezebel har låtit läderrocken och fleecejackan glida av henne, ner på byggpappen, brevid färgburkar och penslar som övergivits och står och verkar känna in rummet med slutna ögon. En skärva ljus faller in från yttervärden och lyser över den porslinsvita hyn och det långa håret på hjässan. Hon verkar inte bry sig om Snitch där han smiter iväg likt en råtta för att förätta sitt värv. De hudnära, svarta kläderna får henne att påminna om en modern dansare som väntar på att musiken ska nå rätt stycke för att hennes del av koreografin skall starta.

Ur sin smutsiga, blod och slask fläckade väska fiskar Snitch upp en liten, svart dosa, kopplad till en sändare, med nästan smekande fingrar kopplar in den, nästlar den bland de tjocka kablarna, fäster den som en igel, redo att göda sig och dess mästare med den informationen som hans lustar tror sig brinna för, spottandes och fnissandes, muttrandes kontrollerar han utrustningen, ständigt vaksam, intryckt i sitt hörn tills dess att hans verk är klart

- “Jävla Sodomiter, jag skall våldta ert jävla informationsnät, jag skall hitta er era lismande, smygande jävlar, ni tror att ni är ngt, jag skall fan visa er, tvinga er att erkänna, tvinga er betala, tvinga er kvävas på er jävla girighet

Så fort han är klar skyndar Snitch ut, huvudet sänkt, blicken flackandes, både händerna höjda till brösthöjd, hållna nära kroppen, de vita, trasiga naglarna raspande nervöst mor varandra

“Talulah, lets get the fuck out, not safe to stay another second”
“Yes. Ah can go now.”

Han ryggar nästan till när hon svarar precis brevid hans öra. Han hade förväntat sig att hon skulle stå kvar likt en staty och att han skulle få ropa till henne igen eller vänta på att hon skulle göra något mer.  Men där är hon, jackan stängd och rocken knäppt.
De skyndar tyst, men effektivt ut samma väg de kom. Jezebel torkar förstrött av lite vit färg från högerhanden. Snitch går först, för att se om kusten nedåt är klar. Jezebel ger stolt sitt konstnärliga verk med en sista blick innan dörren faller igen med ett mjukt klick. Ett kors, rollat i väggfärg pryder numera den bortersta väggen i entrerummet i Holst Logistics nya lokal. Det första man skulle se när man kommer dit.

-”Gods work, Kishti”
- “Did you say something?
- “Only to the Lord.”
-”You, have to hurry up, the night is young and there is more to see”

Talulah och Snitch lämnar den fina lokalen i Göteborgs innerstad och dess pågående lyxrenovering. Snöfallet har tagit ny fart och snöflingor stora som enkronor faller förvånansvärt snabbt från en bläcksvart himmel, burna sidledes av en tilltagande vind. Snöflingorna faller snett nedåt, i diagonal mot de döda kontorsbyggnaderna med sina blinda, släckta fönster. Strömmen av folk har sinat, nu skyndar enstaka män och kvinnor med neddragna mössor och uppvikta kragar genom den snabbt annalkande sanna natten. Ensamma själar, anonymiserade bakom tyg som frostat av deras förfrusna andedräkter, snö som faller in i deras ögon gör dom än mer blinda för en omvärld de inte längre mäktar med att ta in.
Naturen försöker kväva den ständigt malande staden Göteborg. Stadstrafiken får ökande problem. Vägarna proppas igen likt plack proppar igen blodådrorna på äldre män. Bilarnas larm täcks i ett dövande täcke, kylan driver de som kan till att dra sig inomhus.

Alla är dock inte välkomna in i värmen. Dit Snitch leder dem syns ett annat, svagare ljus än de som i innerstaden vräker ut från gatlyktor och upplysta skyltfönster. Här ute brinner orangea lampor svagt för att leda den ickeexisterande biltrafiken. Här ute skiner ljuset från uteliggarnas små bränder, som de startat för att inte frysa ihjäl denna tidigt komna vinternatt i november. Lite skrot och skräp i en tunna, en skvätt dyrbar t-röd och en tändsticka kan göra skillnad mellan en natt som stjäl möjligheten till sömn ifrån en, eller som stjäl en förfrusen fot, eller ens liv. Misstänksamhet, rivalitet eller paranoia gör det omöjligt för flera av dem att söka sig någon annanstans, inte ens till att dela varandras eldar. Här ute finns de sant ensammas tillflyktsort.
De närmar sig hamnen nu, vattnets slukande mörker skymtas genom snöfallet, bortom mer eller mindre permanent uppslagna baracker och stängsel, ett mörker som vägrar ge vika för snöfallets anfall. Flingorna som når den i natten bäcksvarta ytan dör, utan att någonsin lämna ett spår som kan visa att de funnits.
Hade Snitch eller Talulah fortfarande kunnat räkna sig bland de levande hade de beklagat sig över kölden, deras andedräkter hade ångat upp mot de svaga gatlyktorna. Nu berör inte kylan dem på samma sätt, rimfrost formas i Talulahs ögonbryn, snön lägger sig på axlarna och ryggen av läderocken och över hennes kalla hjässa. Medan de går får hon varsamt svepa snöflingor från sina kinder för att inte förblindas, för att kunna forsätta se Snitch som väver sin väg från skydd till skydd. Han är, likt de flesta av sin klan, av erfarenhet smärtsamt medveten om att hans fulhet går rakt in i de eventuella kameror som i dagens kontrollsamhälle kan sitta i vart och vartannat gatuhörn, oavsett vilka krafter han desperat utiliserar för att dölja sin uppenbarelse från sin omvärld.

Talulahs vägvisare grinar illa, hans spruckna, variga hud stelnar, fryst, ömtåligt skinn spänns över missformade leder, Huvan, kläderna och den vaksamma hållningen påminner eventuella betraktare om de spillror av människoliv som står huttrande runt eldarna i närheten, men hans rörelse är skyndsamma, målmedvetna, medan han leder duon närmare hamnen, närmare ett av de många företag som livnär sig på Göteborgs transport. Okända varor som varje dag, varje natt lämnar eller anländer till den väntande, giriga hamnen. Området är inte stort, några snötäckta, slitna barracker, rader av rostiga containrar. Bara några få strålkastare lyser upp det till synes ödsliga området, medans ett stängsel krönt av taggtråd sträcker sig runt, kallt avhysande mot Göteborgs ovälkomna, här finns ingen värme att finna.  

Snitch stannar, här kan inte strålkastare nå dom, fortfarande dolda utav Göteborgs mörker, kameror spanar blint, orörligt i andra riktningar, han har varit här innan. Han höjer en hand, pekandes mot den gula, skamfilade skylten i metall som pryder ena sidan, information, blandad med hot, ingen är välkommen. Talulah höjer blicken från honom till skylten, men är lika blind för dess innehåll som hon är för de flesta skrivna medelanden. Men hon kan låtsas.

-”Pandora Trading, one of Holsts subsidiaries, dirty company..”
-”So this is also...?”
-”Yeah, they got dirty fucking fingers deep down in this cookie jar.”

Den mörkhåriga Talulah sänker blicken igen. Paret står i skydd från det värsta av vinden, i den skarpa skugga som kastas av en elcentral byggd av betong med ingjutna stenar i ytskiktet. Jungfruelig snö samlas kring deras fötter, inföst av till synes slumpmässiga kastvindar. Det har gått några minuter men flingorna som fortsatt faller har fyllt igen deras fotspår. Det är som att de plötsligt stigit ut ur skuggans famn istället för att helt mundant ha färdas hit till fot.

-”What does Pandora...do? Hide?”

Tal frågar för att få honom att forsätta, att lägga ut texten än mer. Lägger sin blick på hans sargade underläpp när den återigen börjar röra sig.

-Just about everything, Talulah, Trafficking, blackmailing cops, smuggling, you name it, They mostly hire people off the books, people desperate, old cons, people willing to do anything, as long as they get their paychecks... Pandora was an honest firm a few years back, but everyone that was involved back then have been moved to the side somehow. Some have been bought out, some have been threatened, a few disappearances.. Managed to get a hold of some of their logs, doesn't say straight up, but if you read between the lines, it tells the story of some nasty fuckers..Perfect examples of the kind of children this whore of a town shits out.”

- “Ah want to noo...what...in there now...”

- “And so you will. They’ve been moving things around these last few days and I’d love to get a closer look at those packages myself. So we’re gonna climb in. Or rather, you’ll climb, I’ve got another route... And dont worry about the security, they usually just
keep dogs at night, crazed up beasts to keep the homeless out, but, leave those to me.

Snitch rör sig iväg, mer hopkrupen än tidigare, och tar sig målmedvetet in i mörkret, mån om att inte dela med sig av sin klans hemligheter. Talulahs mörka, betraktande ögon följer honom längre än vad han känner sig bekväm med innan hennes blick och fokus skiftar om till annat. Hennes egen väg in. Så ringer det till mjukt till i stängslets hållare och stolpar, en ton som dröjer i metallen,  tyst ackompanjerat utav rasslandet från kängornas avstamp som får stängslet  själv att gunga till, emedan det hjälper den mörkhåriga gangrellen över taggtråden och in på insidan. Lackbeklädda ben flexar i exakt rätt ögonblick, knän böjs, muskler spelar. Hon landar mjukt, likt ett kattdjur men vinddraget av hennes nedslag slår den nyfallna snön bort från nedslagsplatsen likt ett fint puder.
Det tar inte så lång tid innan de båda besläktade möts på andra sidan, stående i skuggan som bildas när strålkastaljuset bryts av en massiv, rostbrun container vars svetsade skarvar visar tydliga tecken av frost. Naturen gör sitt bästa, spindelväv av gnistrande vitt klättrar längs den tjocka plåtsidan. Snitch håller upp ena handen som för att teckna tystnad, eller vänta. Det enda ljud som hörs är vinden, och dess mjuka sjungande i det glittrande stängslet, dock varar den bistra, bitande symfonin inte särskilt länge.

Tre stora former rör sig tyst över den snösmekta asfalten, tänder och tandkött blottade, muskler spända, deras ögon fästa vid det som dragit dem dit, dragna hit av ljud för låga för människors öron.
Talulahs tillfälliga kumpan vänder sig helt mot hundarna, samtidigt som ett lågt morrande undslipper hans strupe, hans spräckta, bleka läppar drar sig uppåt, visandes en rad av spetsiga, gulnande tänder. Hans hållning byts, mer på spänn, och hans rossliga morrning tar en annan, djupare klang, en ton av de uråldriga rovdjuret, det ständiga mörkret, som tyst sprider sig över gårdsplanen. De tre hundarna påverkas omedelbart, huvuden rycker till, öron stryks bakåt och ett lågt gnällande byter ut det hotfulla morrande som nyss undslapp dem.
Snitch tar ett självsäkert steg fram, hans ögon rör sig mellan djurens, deras gnällande ökar i sin intensitet, och alla tre kryper ner på rygg i snön, visandes mästaren sin totala underkastelse, darrandes, deras tunga andedräkter lämnar moln som fort försvinner i den kalla luften. Snitch ställer sig över dom, blickar ned överlägset, hånleende över den kontrollen han har över djuren, muttrandes för sig själv

-”Värdelösa, viljelösa kräk, tror ni att ni kunde visa mig tänderna? Resa er upp mot Snitch? tänk om, djävla hyndor, för ni har fan ingenting på oss...”

En av hundarna vågar höja sitt huvud, och låter sin sträva tunga fara över Nosferatuns såriga fingar, Snitch ler stort, suger i sig av den djuriska respekt han åtnjuter.
Talulah håller sig under tiden så still hon kan, kryper ihop på huk vid containern, slår armarna om knäna och gör sig så liten som möjligt för att hennes onaturliga närvaro inte ska störa den kommunikation som pågår. Hon har varit med många gånger när andra hanterat djur och vet med sig att deras respekt sällan sträcker sig längre än till just den som äger förmågorna. Bara ännu ett konstigt kreatur, en i flocken. Bry er inte om Talulah.

En kort morrning får hunderna att snabbt ta sig upp från rygg, och med huvudet sänkta, visandes sin respekt för Nosferatun, slinker dom iväg. Snitch vänder sig tillbaka till Talulah, leende, stolt över de krafter hans vidriga blod förlänar honom.Han vänder sig sen till den närmaste containern, reg-nummer jämförs med en skamfilad anteckningsbok, en nickning.

-“This is an old one, registered from Amsterdam, they move a lot of their cargo from there, not uncommon of course, everything passes through that port, drugs, people.. dead men. And everyone turns a blind eye, money and fear makes for a perfect blindfold. Our friends at Holst had a story there... three months ago now, hard to find of course, but I got leads on it... Maybe not the biggest catch, but serves as a reminder of the changes that has happened lately within the company.”

Snitch tystnar, tittar sig omkring i det snövirvlande mörkret, frosttäckta fingrar som tar tag i låsmekanismen på den stora, tunga containern, ivriga att se vad som vad folk försöker dölja från honom, hungrig efter att söka andras hemligheter.

-“Three months back, there was an argument with the union in Amsterdam, nasty stuff, or could have been, if Holst played their regular game, extorsion, back-alley handling, violence, but for some reason, they didnt, things where handled discreetly, but with discussion, an agreement was made with the union, closed deal, but money traded hands, no blood spillt. Odd, but more and more deals like that has been made, Careful, non-violent. Seems to me that the company doesn’t want to be noticed as much.. that, or someone had a change of heart. Maybe both, hard to know... “

Ett tyst gläfsande hörs  från en av hundarna, följt av ett lågtonigt gnällande ljud, får den trasiga gestalten att rycka till, lyssnandes till det uppfodrande ljudet som djuret ger ifrån sig. Hunden är ivrigt att vara till lags, driven av respekt och rädsla för det döda rovdjuret som dominerat det.

-”Fuck, we’re not alone here tonight, must be an extra shipment coming in, there’s people here, men, several of them, and a woman. This wasnt in the logs I got hold of, must be off the books, or private.”

Snitch pratar snabbt, tyst, nästan morrandes, stel, kall hud spänns över de brustna tandköttet, en glimt av panik syns i de djupt insjunkna ögonen. Talulah kan läsa det starka ogillandet av missvisande information, felaktighet, som om Snitch vore en öppen bok. Snitch ser så på Tals spända, hukande figur i snön, ryggens krökta kurva under läderocken, huvudet höjt, håret tillfälligt kastat bakåt. Hennes vita ansikte är blottat, naket. Hon vänder sakta blicken bort från honom, även i profil syns med den svarta diskoloratioen runt ögonen tydligt. I detta ögonblick påminner hon Snitch om de svarta hunddjur han nyss betvingar och hon har fått vittring, men med blicken snarare än luktorganen. Hon stirrar stumt på en vitmålad byggbarack bortom containern, uppställd på asfalten, med en trestegs aluminiumtrappa upp till ytterdörren. Stirrar likt en Pointer som memorerar exakt vart bytet föll efter att det träffats.

Ett svagt ljus som inte fanns där nyss nu urskiljas genom det mjölkvitt frostade glaset i dörren och bakom de simpla bommullsgardiner som täcker fönstren och hindrar bådas insyn. Kanske en eller flera skepnader som oroande rör sig där inne. Talulah vecklar ut sig, sätter ner ena handen i snön, stabiliserar kroppen, slår igen underkäken hårt, spänner musklerna som omsluter käkbenet. Slappnar av i käkbenet, spänner käkbenet på nytt. Drar in iskall vinterluft och talar, utan att se på sin monstruösa medföljare eller på det undergivna hunddjuret som återigen krälar vid hans fötter. Hennes blåögda blick förblir fäst på baracken.

- “Ah know one of them. Ah see a known soul among em.”
-”Kindred? Kine? Friend? Foe?”

Snitch får något lystet, nyfiket i blicken. Ytterligare en chans att få veta mer om den hemlighetsfulla gangrellen. Eller använda hennes förmågor för att få veta mer om vad Pandora Trading är inblandade i för tillfället.

-”One of the women”
-”Women? Ah, your women? I wouldn’t be surprised. They often bring company here, it’s boring work, a lonely place. Even if they usually aren’t here at night. No one to hear the noise of it.”
-”Noise?”

Hon frågar inte egentligen. Hon vänder genast sin blick mot honom, stirrar in i honom, hämtar sitt svar direkt ifrån vad hon ser inuti i honom. Ögonvitan runt iris syns. Tänderna i överkäken skymtar. Axlarna dras upp. Hennes rörelser är ryckiga, något främmande skymtar i henne.

-”Screams.”
-”No one to hear them scream. Or sob, there’s been sobbing.”

Plötsligt kastar sig Talulah mot honom, som i ett anfall. Snitch tar förvånat eller chockat ett steg åt sidan, mot containern och hon susar förbi honom som i ett fladder av läder, tyg och mörkt hår. Vinddraget av hennes passerande smeker helt lätt hans böldtäckta kind. In i skuggan av containern. Inte ett anfall, Talulah gömmer sig. Snitch gör detsamma när dörren till baracken går upp, det svaga ljuset faller ut på asfalten och blandar sig med det mer orange ljuset ifrån gatlyktorna. Strålkastaren på taket av baracken är riktad längre bort än utanför dörren. Tre män i vinterjackor, arbetsbyxor, svarta handskar och mössor  kommer ut. De talar med varandra på ett främmande språk, antagligen polska eller rumänska. Ett cigarettpaket skickas runt. Kupade händer skyddar lågan som tänder rökverken, de delar ett skratt. Så pekar en av dem med hela handen och de går iväg mot entrégrindarna. Kanske slutar de efter ett antal timmars övertidarbete, kanske har de haft samkväm på arbetsplatsen innan de tar sig mot de små kyffen de kallar för sina hem.

Dessa ting funderar Snitch över när Talulah resolut lämnar hans sida och deras gömsle i containerskuggan. Hans hand åker ut, reflexmässigt, som för att stoppa henne, men hon är redan utom räckhåll. Hon ger knappt arbetarna mer än en blick på deras ryggar när hon skyndsamt tar sig fram mot barackdörren. Dörren de inte låste när de gick.

“….and a woh..man”

Tror han att hon muttrar när hon sveper iväg.

“Stupid fucker, never, NEVER get involved like this!”

Väser nosferatun fram mellan sammanbitna, brutna tänder, han plirande ögon följer den skyndande gangrellen när hon passerar över den lilla asfalterade och snötäckta gården, medan han själv ser till att  han håller sig dold i skuggorna. Låter sitt sinne påtvinga andra att blockera ut hans vanställda gestalt. Talulahs snabba fötter når metalltrappan, den frusna metallen ringer till i protest när hennes kängor snabbt tar sig de tre stegen upp till dörren. Hon lägger sin snövita hand på handtaget och den tunna, träbeklädda dörren svänger upp. Den svarta skepnaden slinker in och för en stund kan Snitch slappna av.

Men inte länge, då en ovälkommen återvänder. Mullrandet från ett stort fordon som kommer allt närmre och så insikten, om att en medelstor lastbil är på väg in genom de ännu vidöppna fordonsgrindarna, med en av de tre männen som nyss gick sittandes vid ratten. Lastbilen han precis hämtat för att köra in på området så att han kan låsa in den över natten. Helljuset kastar käglor av agressivt vitt ljus som  lyser upp de fallande snöflingorna, den virvlande snön vräker sig fram likt ett horisontellt vattenfall fradgande av skum  och skär av Snitch från baracken. Skär av honom från att slinka fram och varna Tal som ovetande söker där inne.
Mannen stänger av motorn, svänger upp fordonsdörren, greppar ett externt handtag och hoppar ur lastbilen i samma flödande rörelse. Heljusen dimmar automatiskt ner till halvljus, men Snitchs helkroppsförlamning hinner inte släppa innan den anställde nått fram till flagnade, slitna dörren. Han går in. Det syns genom det frostade glaset i dörren att han tänder ljuset.

Nosferatuns ögon smalnar, fingrarna spännner sig, dock håller han sig stilla, ovillig att på något sätt göra sig känd, trots en säkerhet på sina egna krafter så låser någonting fast honom där han står... rädsla, nyfikenhet?
Sekunder passerar, Snitch anstränger sig allt han kan för att höra vad som händer därinne, bakom den stängda dörren. Till slut börjar han röra sig mot byggnaden.

-“Fuck, she’s getting us shit deep into fucking trouble!”

En dov duns. Snön på fönsteblecket brevid dörren faller förskrämt ner i klumpar. En kropp har fallit tungt mot dörren på insidan. Handtaget rycker till spastiskt med ett skrammel. Blir stilla, rycker till igen. Nedåt, kläspen i låset släpper efter och dörren faller upp. Talulah backar snabbt och okontrollerat ut genom dörren, ut på metallplattformen av rutnätsmetall, men stoppas av järnstången som som fungerar som räcke runt platsformen och ledstång i trappen. Järnstången är i höjd med hennes ländrygg, och trycker hennes allt för stora läderock tätt intill hennes kropp. Genast fylls dörröppningen av den uppretade chauffören. Han är bra mycket större än Talulah och hans breda rygg och axlar blockerar det mesta av det kalla lysrörsljuset som faller ut ur dörröppningen, andedräkten stöts ut i stora bolmande moln av rasande energi. Det är uppenbart för Snitch att det är han som knuffat ut den märkliga inkräktaren från baracken.

Han kastar sina handskar på marken. Svarta, fodrade skinnhandskar på den vita snön i skärningspunkten mellan ljuset från barackens lysrör och den ännu mullrande lastbilens halvlyse. Han har henne uppbackad mot ledstången. Försöker hon röra sig är han genast där och blockerar henne med sin kroppshydda. Ur hans mun faller uppretade, provocerande kommentarer. Frågor som kräver svar, men inte lämnar något utrymme för svaren att ges. Slag med öppen hand mot Talulah mage, men själva träffen döljs av hennes skinnrock. Håret faller ner och döljer hennes ansikte. Ett försök att undvika. Hon försöker sticka under hans vänsterarm men han rätar upp henne mot ledstången igen, slår henne hårt på överarmen. Till Snitch förvåning gnäller hon till, som om slaget verkligen orsakade henne smärta. Hon verkar svag, sårbar inför den fysiska konfrontationen och anstormningen av vulgärt laddade svärord. Långsamt lägger hon sin vikt mot ledstången, sänker armarna bakom kroppen och greppar metallstången med den handskbeklädda handflatan. Försöker istället glida undan under medans Chauffören verkar upptagen med att plocka med något i sitt bälte.

-“Mobiltelefonen?”

Tänker den allt mer panikslagne Nosferatun. Inte vad han hade tänkt om den här kvällen. Behöva rädda en mystisk Gangrel från polis, väktare eller ännu värre, andra besläktade.

Men det är inte en mobiltelefon Chauffören drar upp. Det är kniven från verktygsbältet. Innan Tal lyckas glida under räcket rycker han bryskt upp henne i stående ställning igen, med ett fast grepp med sin vänstra hand om hennes högra axel. Så flyttar han handen och tar istället ett ordentligt järngrepp om hennes hår och vrider upp hennes ansikte så att han kan se henne i ögonen och visa henne den exponerade knivseggen. Talulah som hittils försökt röra sig än hit, än dit stelnar totalt i samma ögonblick som hans hand läggs mot hennes bakhuvud och nacke. Låsta så, stirrar hon förövaren rakt in i ögonen, snarare än på det kalla glänset från kniven i återskenet från strålkastarna. Då händer det, någonting ändras. Talulah verkar skilja sig från världen omkring henne. Som om den pressade situationen runt omkring henne var irrelevant, utan kontext. Som att hon och mannen nyss dansat, och nu stannat blott ett ögonblick på dansgolvet för att avgöra om de skulle fortsätta eller ej. Mannens skugga, som nyss föll hotande över henne, samlas nu i hennes halsgropp, utmålar kanten på hennes hals, hennes kind. Talulah talar och hennes ord är både ohörbara och som det klaraste vatten. Det finns en glöd i hennes ögon och en intensitet i hennes ansikte. Hon ser oerhört fragil och medkännande ut. Men fortfarande lika fastlåst, klämd mellan mannens kropp och den oförlåtande metallen. Han sänker ändå handen som hållit kniven så hotfullt riktad mot henne. Istället rör han, lite för hetsigt för att var ömt, vid henne. Det vita och svarta ansiktet, den spända halsen utan puls, halsgropen där det vita, pärlbeströdda korset vilar, vidare nedåt. Han rörde vid hennes nakna hud.
Det sista Snitch ser av Talulah är ett skrämt ansikte och....sorg.

Jezebel må inte ha övernaturlig styrka, så hon kastar honom inte långt. Men hon flyttar sig vänster, där chaufförens arm inte längre blockerar hennes rörelseförmåga. När hon så slinker undan faller han okontrollerat den korta sträckan mot räcket och hon nyttjar hans eget momentum emot honom, lyfter underbenen och vräker honom med barnslig lätthet över räcket så att han kraschar med det rödmosiga ansiktet rakt ner i asfalt täckt med mycket lite snö. Näsan knäcks, okbenet går av, tänder trycks in i munnen. Läppar och tunga fransas upp av tandfragment som mals in i slemhinnan. Det börjar genast stinka blod. Rovdjuret på trappavsatsen låter sig själv falla kontrollerat ner på mannens rygg. Hon verkar för stunden ha övertaget. Mannen stönar tungt, förvåning och en eskalerande panik lyser i hans ögon, men snarare påeldad än fastfrusen av paniken lyckas han välta sin tyngd åt sidan. Grovarbetarens rörelser är långtifrån smidiga, långtifrån tränade, men han är tung och kvinnan vacklar till när hennes fotfäste slås undan för henne. Arbetaren stönar med krossad mun ut något på ett främmande språk,  dock är ilskan påtaglig, oavsett nationalitet Hans vänstra hand famlar efter något att gripa tag i. Till slut får hans grova fingrar tag i kvinnas svarta, kringfladdrande läderrock och drar den, och henne neråt, ned mot mannens kropp. Någonting glimmar till  när hans högra hand skjuter ut och möter upp henne i fallet, och den kalla natten bryts plötsligt upp av ett gutturalt skri. Jezebel skriker som det sårade, arga djur hon är när hon slits ned på den kalla marken, Mannens skrik är färgade av ilska utblandade med panik över händelser han inte kan förstå och med grova, hårda stötar tvingar han gång på gång in det korta knivbladet in i kvinnans kropp.

Men det odjur som driver Jezebel låter sig inte hindras, det skrik som kommer ut från hennes strupe tunnas inte ut, trots att de djupa huggen får den bleka kroppen att skaka höjer sig odjurets röst högt, högt över mannens falnande stämma. Vrålet verkar inte tunnas ut, verkar inte dämpas av den fallande kylan, istället höjer det sig mot mörkret, fyller ut natten.

Snitch flämtar till, halvägs över gårdsplanen stannar nosferatun till, bara vrålet får honom att hastigt backa ett steg, samtidigt som han stirrar runt sig, sliten mellan vanans oro över att maskeraden skulle komma att brytas, och den primala rädsla som vrålet väcker i hans egen best. Är det någon annan här? hör någon?

Nosferatun stirrar framåt, rädd att tappa monstret framför sig med blicken, nervöst morrandes på engelska, fastän hon inte kan höra honom.

“Fuck, don’t you do this, Tal, dont you fucking lose it like this! Please get a hold of yourself, you crazy bitch!”

Chauffören kommer upp på fötter, groggy och disorienterad. Hans motståndare är kvar på knä på marken, nära fosterställning och griper kring den sargade bålen med händerna som för att hålla något kvar i kroppen. Morrar och gnäller. Knivbladet blänker rött, droppande vått av odjurets blod. Slagkämparna verkar båda nära utmattning. Han stapplar bakåt och tar stöd mot det högt belägna räcket till trappen. Bröstkorgen häver sig under kraftigt indragna andetag. Blodet som forsat ur mun och näsa, samt ur flertalet skrapsår i ansiktet börjar koagulera i vinterkylan på hans haka, hals och tröja. Ena ögat håller på att muras igen, men det andra stirrar oavänt på den förs stunden tillbaksalagna motståndaren. Men så fylls han av en våg av illamående, orsakat av massivt trauma, och en större mängd svalt blod. Han krampande mage viker honom dubbelt och han tömmer ur sig en stinkande sörja av blod, slem, maginnehåll och den tidiga kvällens alkoholintag med arbetskamraterna.
Om det inte vore för det ögonblicket hade han kanske hunnit fly.
Nu kastar odjurets förnyade attack honom tillbaka in mot metallräcket och han känner revbenen ge efter ett efter ett med ett dovt smärtsamt knäppande inuti kroppen. Hennes grepp om honom är obevekligt och han har ingenting att sätta emot när hon låser honom kropp mot kropp mot räcket och låter sina händer greppa resolut om hans hals. Medvetslöshetens mörker är en välsignelse när syre slutar nå hans hjärna. Först då dör odjurets dova, omänskliga morrande bort för honom.

Snitch hade tvivlat en sekund där. Men nu är striden uppenbarligen, och oroandes vunnen. Jezebel verkar dock visa alla tecken på att vara precis så allvarligt sårad som han kunde ha gissat. Ändå tvekar hon att återta det som uppenbarligen är hennes. Hennes belöning som vinnare. Det hon skulle behöva för att återfå lugnet. Något med henne tvekar när det med avsmak släpper sitt fångade byte och låter den medvetslösa kroppens huvud dunsa hårt mot trappavsatsen. Med sökande, misstänksam blick höjer hon huvudet och börjar vända sig om.

Monstrens ögon möts, och Nosferatun kryper ihop inför Jezebels genomträngande blick. Sargade läppar rör sig först tyst, viskandes ohörbart, kanske en bön, kanske en vädjan. Alltför medveten om sin sårbara positon, alltför långt ifrån något som ens kan liknas vid ett gömställe. Ingenting kan gömma honom från den sårade, hungriga besten som står framför honom. Plågsamt medveten om hennes förmåga att se honom, trots  hans desperata försök att dunkla hennes sinne, få henne att glömma bort att hans sårbara gestalt ens står där. Snitch har märkt det förr, hur Talulahs blick kan skära som en kniv genom alla hans försvar.

“Ooohh shit, jävla fitta, gör det inte, Please, God, please dont eat me, Talulah, please.. you know me, its me, your friend.. Snitch..right?”

En darrhänt och varig hand sträcker sig mot en skitig väskas ficka, men tvekar efter några centimeter. För en kort stund tvekar han, någonstans där finns det en kniv, någonting att försvara sig med. Tvekan är dock kort, Jezebel är alldeles för nära.. alldeles för stark för honom. Samtidigt som han lugnande höjer sina händer slås han av lukten. Blod, underbart, lockande blod, den tunga, förföriska doften övervinner nästan hans rädsla, men bara nästan, doften av den sårande vampyrens blod läggger sig som ett tjockt täcke över människans, men räcker inte för att helt överskölja stundens fara. Självbevarelsedriften är starkare än besten.

Händernas rörelse avslutas, och med dom höjda framför sig ger Nosferatun ifrån sig ett ljud, ett lågt primalt läte vars klang tidigare kunde stilla hundarna.. Denna gång är det annorlunda, en annan ton, mer vädjande, kvidande, tydligt färgat av den rädsla som får Snitchs trasiga kropp att darra, hans bleka ögon försöker desperat att möta Monstrets hungriga svärta, försöker att finna fokus, försöker att hitta en spricka som hans sinne kan slinka in igenom. Där. Och där. Det är inte så lätt, men inte heller så svårt som han hade fruktat. Besten har allt för många sår den måste rikta sin fulla uppmärksamhet mot. Steg för steg går det att övertyga om att det inte är värt, att så snart gå in i en ny strid. Att reträtt är ett så mycket bättre alternativ. Det här är inte Talulah. Jezebel har tystnat. Snitch rullar ett morrande längst bak i strupen, ett eko av vrålet han hörde henne uppge tidigare. Ett försök att tala Jezebels språk. Tar ett säkert steg mot henne, för att imitera mod och styrka. Jezebel backar. Hon backar.
Hennes vassa tänder syns en sista gång när hon grinar illa och slår ihop käkarna med ett tydligt klick och en frustrerad grimas. Hon sätter istället sig på huk brevid sitt nedkämpade offer, söker snabbt igenom hans jackfickor och flyttar över innehållet till sina egna fickor innan hon försvinner upp för trappen och in i baracken.

Snitch sjunker ihop, döda muskler som spänts nästan till bristningsgränsen slappnar av och han tar sig tid att titta sig omkring, har någon hört? Att polisen rör sig här är ovanligt, men Holsts influenser sträcker sig långt.

“Fan ta dig om du satt mig i knipa, din galna gangrel as, du kanske är vår djävla        kukfurstes förbannade gunstling, men det är fan inte jag...”

Med blicken fäst på ingången till den kalla, nu livlösa baracken rör sig Snitch fram försiktigt, och med giriga, spruckna fingrar fiskar han upp den blodiga arbetar kniven. Lukten av det blandade blodet får nosferatuns sinnen att arbeta på övertid. De oregelbundna hjärtslagen trummar högt i hans öron, blodet från de två kombatanterna fläckar hans varje upplevelse, får honom nästan fysiskt att vackla. Men med en morrande ansträgning sliter han sig bort från platsen. Den blodssmyckade kniven slinker motvilligt ner i en av hans smutsiga skrymslen, samtidigt som hans trasiga ben snabbt för honom tillbaka till de lockande, trygga skuggorna av en container.

Plirande ögon sneglar ner mot en klocka, sen upp mot den blockerande dörren,

“Vad fan dröjer du för, ha? vad fan kan ta så lång tid där inne?, skulle du inte bara hämta någon, din djävel? ...eller hittade du något, döljer du något?”

Snitch sneglar ner på klockan igen, samtidigt som den allt för familjära känslan av att någon försöker dölja något för honom, att det finns någonting som händer som han inte vet, någonting som döljs för honom. Tänder blottas, trasiga, spetsiga råtttänder som smeks utav en morrning, en tyst morrning kryddad med en begynnande känsla av panik. En fot dras över snön, ryckigt, ofrivilligt, som hela hans kropp dras mellan suget av att få veta, och oviljan att lämna det skyddande mörkret.

Men då hörs till slut något, ett ljud från bakom den stängda dörren.

I dörröppningens svaga ljussken uppenbarar silhuetten av en betydligt lugnare, mänskligare Talulah, släpades på en börda. När hon tar steget ut i gatlyktornas orangea ljus syns det vem det är hon släpar på. Kvinnan är något kortare än Talulah, iklädd ett svart bommullslinne med ett guldtryck på framsidan och en kort kjol uppsydda i ett svart blankt tyg. Resterna av vad som antagligen varit svarta strumbyxor som fått en hel del stryk smiter åt runt hennes lår och vader. Hon är blek, men det syns att hon lever då hennes andedräkt bildar små moln vid varje ytlig utandning. Huvudet kröns av blonda lockar. Hon är mer eller mindre lealös. Talulah har lagt kvinnans oskyddade högerarm bakom sin nacke, och håller handleden i ett fast grepp med sin handsbeklädda högerhand. Vänster arm runt kvinnans smala midja. Talulah säger någoting i kvinnans öra, Snitch hör lösryckta stavelser här och var men vad hon än säger verkar inte göra det lättare att ta dem ner för de ynka tre stegen som utgör trappan. Enbart Gangrelens vampyriska styrka hindrar de båda från att kollapsa när den blonda kvinnan vinglar, uppenbarligen påverkad av något, från sida till sida.

“S, been...drugd. No first ime.”

Mumlar Talulah till Snitch. Han får nu en bättre bild av Talulahs skyddsling. En späd kvinna i märkligt obestämd ålder någonstans i spannet mellan 20 och 40. Fina rynkor täcks av ett tjockt lager med smink. Täta ögonfransar förlängda av skickligt pålagd mascara skuggar kinderna då hennes ägon är och förblir slutna. På båda hennes nakna överarmar blommar stora, mörka blåmärken fritt. Högerkinden är prydd med ett illrött, mänskligt bitmärke som skriker ut ett vittnesmål om övergrepp. Med tanke på hennes oredliga och okontaktbara tillstånd utgör hon inget hot mot maskeraden. Det finns inte en chans att hon skulle kunna redogöra för något hon råkat ut för, sett eller hört ikväll.

Tal öppnar med långsamma rörelser den tunna plånboken gjord av mörkt canvastyg, vilken hon tidigare tillskansat sig. Plånboken är märkbart sliten. Fyra sedlar av större valör gömmer sig bland blandade kvitton. Hon plockar ut dem, lägger canvasplånboken i sitt knä, viker omsorgsfullt sedlarna på mitten och sticker ner dem i fickan på den utslagna kvinnans shorts. Tar upp plånboken i handen igen. Håller den mot Snitch, som en tiggare håller fram ett kärl i förhoppning om att någon ska lägga ett mynt eller en sedel där i. Hon vill att han ska ta den.

Nosferatus ögon smalnar, osäker på vad Gangrellen vill, med blicken girigt fokuserad på plånboken

-”There’s...cards in it. Money cards, and identi..fikations. Entrance...cards. Notes...info...Snitch. Use... til he wakes up, an...n contacts someone.”

Snitch sträcker ut sina fingrar, långsamt först, försiktigt, osäker på om gåvan kommer med ett pris, sen tar nyfikenheten och besattheten över. Långa, trasiga  naglar gör det svårt att greppa plånboken normalt, innehållet tittas snabbt igenom innan det försvinner in i dom lumpna, mörka kläderna, kanske för att användas senare, allt kan vara en del av nätet.

-”Car’s here. Esmeraldas comin for me....an er. Ah don do well...w...pain”

Tal är märkbart medtagen. Trött. Sluddrig. Blicken är vänd mot Snitch, men verkar inte längre riktigt se honom där han står. Kvinnan sover mot hennes knä. Tals arm bakom hennes huvud. Tals oskyddade fingertopp mot huden på kvinnans hals. På pulsen.

Den lumpslitna gestalten nickar och hans levrade, frusna läppar spänns i ett igenkännande leende, ögonen rör sig mellan kvinnan och dennes beskyddare. Snitch nickar, och tar ett litet steg närmare med nyfikenhet lysande genom hela sin person. Kanske är detta tiden att få ut mer svar, kanske kan han komma förbi Talulahs murar.

-”Snitch? Get...lost.”

Leendet stelnar till, och Nosferatun nickar och börjar backa bakåt, lätt ursäktandes, med en liten bugning erkänner han att han blivit påkommen, men hans gestalt visar ingen skuld. Genast börjar Nosferatuns sinne anstränga sig för att få alla andras att ignorera honom, att helt bortse ifrån den vanställda gestalten, ett så vidrigt brott emot vampyrernas överenskomna tystnad.

En personbil hörs rulla in genom grindarna. Först döljs den av lastbilen, men så styr den smidigt och relativt tyst förbi hindret. Den är svart, blankare än en nyinköpt bil. Talulah, sittande så att hon skyddar kvinnan från den bitande vinden höjer över huvud taget inte blicken för att se vem det är som kommer. Snitch känner väl igen den allvarsamma Toreadorkvinnan som stiger ur. Det svarta håret svept bakåt i en stram frisyr. Den svarta blusen knäppt hela vägen upp och den svarta hellånga kjolen utan minsta felaktiga veck. Toreadorfursten Armando Miguel Vega del Toros kyliga dotter Armada Nilda Esmeralda del Toro. Hon tar in scenen framför sig. Det blodiga byltet vid trappen som forfarande andas men långsamt täcks av snö. Ett besegrat hot av något slag. Hennes fars högt prisade Talulah Jezebel, den döda som kom tillbaka. I hennes famn en vanlig människa. Nåväl.

“Do you want to bring her?”

Esmeraldas röst är mjukare mot Talulah än Snitch är vad att höra. Hon talar till henne som till ett barn. Talulah nickar slött, mer är hon inte förmögen till. Esmeralda öppnar bakdörren, lyfter den misshandlade kvinnan med lätthet i sin famn och lägger henne relativt bryskt i baksätet. Hon rycker till när Talulah rasar omkull i snön framför bilen. Ser på den sovande kvinnan i baksätet, och åter mot Talulah. Verkar lägga ihop ett och ett i huvudet. Nickar efter en stunds tvekan. Stänger bakdörren. Går runt bilen och öppnar passagerardörren samt fäller ryggstödet bakåt. Med stor omsorg lyfter hon så in sin fars ägodel i bilen och lägger henne tillrätta. Stänger lugnt dörren om Talulah innan hon går tillbaka till förarsidan. Håller med välmanikyrerade mördarhänder om sidan av bildörren samtidigt som hennes blick söker av mörkret utanför strålkastarnas ljus.

“Snitch? OM du är här. Du kommer inte undan med sådant här. Inte hur länge som helst.”

Den svarta bilen rullar iväg, ut genom fordonsgrindarna. Motorn spinner som en diskret katt. Ljuden bäddas in i forsatt snöfall. Men även om snön må täcka en del av nattens synder, inser Snitch när han ser sig omkring att Pandora Trading ser ut som....fan.