fredag 7 mars 2008

Talulah Jezebel är Död. Länge leve Talulah Jezebel.


Nu.
Nu.
Nu.

Som alltid gör det fruktansvärt ont att döda. Det gör fruktansvärt ont att döda Macheat, och det gör precis lika ont att döda Jeronn eller Taylor. Ändå är det över på ett ögonblick och resten av slutet kan inta sin rättmätiga plats. Dödsdansen kan äga rum, i vilken alla spelar sina roller som kugghjul i det stora maskineriet. Inte för att de själva vill eller önskar det men för att kosmiska kvarnarna mal viljan till damm och aska. Så som sedan länge döda kroppar äntligen ska få bli till damm och aska och läggas till ro. Det finns bara en domare. Först ställs Macheat inför honom via deras händer, sedan Jeronn för lagmannens svärd ?och sent omsides Taylor, mycket senare än de flesta tror. En resa på enkelt biljett. För Talulah ?Jezebel? Fritz föll domen för länge sedan, men biljetten hade öppet datum. Men det nu som det är dags för straffet. Det är nu som det är det är dags för belöningen. Därmed påbörjas resan, därmed är det dags att komma hem. Äntligen.

Nu
Nu
Nu.

Men någonting är fel. Någonting är alltid fel. Något kryper i kroppen och sliter i sinnet. En känsla av fel som bara överväldigas av känslan av plikt och av lusten att döda. Men besten är stark i detta nu. Stark i övertygelse om att det är rätt att vilja döda, att undanröja hotet och utmäta straffet. Som gärna tror på det den blir tillsagd, om inte annat för att det ligger i linje med dess egna önskningar. Redan under mötet på bastionen kände hon hur det kröp i kroppen på henne när Jeronn återvände utan Vic. Talulah förstod när hon såg på honom vad han antagligen hade gjort. Vic skulle inte komma tillbaka. Så han frågar dem, påminner dem och Taylor och Jezebel håller med. Det är dags. De måste ta nästa steg. De kan inte vänta längre. Även Sonja tillfrågas, men hon är osäker och verkar inte vilja ge sig in i detta. Må gud förlåta henne hennes svaghet. Basha. Basha har lovat att inte delta. Men det är oklart vem hon egentligen har lovat, och vems ord hon håller högst. Basha tänker på framtiden, hon undrar om Alliansen vill ha henne som sin kapten. Lilla mörka Basha som ersättning för jätten Amelie Hostri. Hon förstår inte att det snart inte kommer att finnas någon Allians. Ingenting att vara kapten över. De går ner för Kungsgatan, till elysiet vid domkyrkan i samlad tropp. Sedan ligger det lilla liket där, och det som sker, det sker. Snabbt förmultnar arkonen och blir till damm och aska och kvar ligger halsbandet som hon glömmer bort för det dånande, det brusande som pulserar genom hennes kropp, hjärta, sinne. Dags att gå. Att ge sig av, att fly. De andra besökarna på elysium tar dem inte nu, de stirrar bara på dem med tomma ansikten och ögon, flyttar sig ur vägen så att de ska kunna ge sig av därifrån. De hinner inte långt förrän Taylors telefon ringer, han lyssnar och ger dem besked. Ännu följer ingen efter. När de kommer till bilen börjar ett stilla regn att falla. Taylor kör sydväst, mot småbåtshamnarna. Han och Jeronn är upphetsade och talar med exalterade röster. Talulah själv kan knappt tala och blodet som vägrar sluta rinna från såren på ryggen klistrar hennes läderrock mot huden. Mack. Mack var förvånad. Det var allt hon kunde se. Han trodde att hon skulle beskydda honom, inte låta något ont hända honom. Hon visste det. Men plikten stod över allt. Medkänsla sträcker sig inte hur långt som helst. De kommer hela vägen fram till småbåtshamnen. Regnet smattrar ner på dem då de sliter upp en olarmad metallgrind, ett befriande regn. De letar efter en lämplig båt utmed de guppande träbryggorna. Så vänder sig Talulah om och ser dem. Vägen tar slut. Det är den nye lagmannen Einon Steel, den fördömde Assamiten Fawkes och i deras släptåg två nosferatus. Hon ser hur de försöker att dölja sig och rycker Taylor i armen. De visar sig. Det är mörkt, luftfuktigheten hög och varje gatlykta borta på fast mark har en gloria i höstrusket. Einon försöker övertala dem att återvända till elysium med honom och de andra. Han tror på det han säger, att de är säkra med honom. Jeronn ber alla ta det mycket lugnt och visar vad han burit dolt under sin jacka. Det är döden mångfaldigad. Einon Steel har inget val, han snärjer männen med sina vackra ord och sin outhärdligt ärliga intention. Monstrerna vid hans sida ler från öra till öra. Einon är vacker där han står på träbryggan, men Talulah bryr sig inte. Hon önskar att hon kunde gråta. Baksätet är trångt för Talulah där hon sitter inklämd mellan sina två kamrater. De är på väg tillbaka mot elysium. Hon hör det märkliga surrande ljudet av den medtagbara telefonen. Mannen talar inte mycket i luren. Lyssnar mest. Skräck. Oro. Osäkerhet. Han viskar till Lagman Einon Steel. Oro. Vägen tar slut. När de kommit fram till Elysium är det så väldigt många som står och väntar på dem. En uppretad folkmassa. En hedersvakt. En uppvaktning på högtidsdagen. Ett begravningståg. De skiljer dem åt. Hon försöker göra motstånd, misslyckas, sjunker mot golvet, bara för att fösas upp på fötter igen. De för henne uppåt, framåt. För var steg snubblar hon på trappstegen. Klibbigt blod rinner ner för hennes överarmar, letar sig ner för ärmen. Klibbiga handavtryck på sten. Så ser hon Basha, hon ser Alice. Sträcker sig efter dem, efter deras händer. Att få röra vid dem. Hon ser inte sina fångvaktare, känner bara råstyrkan de lägger på att hålla dem isär. De som vaktar protesterar, men Basha är lugn och hon leder sin klanfrände upp för stegen upp till elysium. Utanför hissen däruppe har folk samlats. Jeronn är där och strid utbryter mellan honom och andra. Jeronn slås ner. Basha försöker ta sig fram till Jeronn, men lagmannen rycker undan henne med en sådan kraft att hon faller på golvet. Talulah är som förstummad, hennes ben viker sig. Lagmannen skriker åt Basha att hon ska stanna där hon är eller så hugger han henne med sitt svärd. Hissdörren öppnas och den fördömda assamiten Fawkes kommer ut med blod runt munnen och över hela bröstet. Taylors kropp ligger i ena hörnet av hissen ? den har ett kraterliknande sår i halsen. Han är död. Många är de som har sett. Sinom tid kommer även betalningen för detta dåd. Talulah försöker krypa fram över det hårda stengolvet, hon skriker efter sina bröder. Någon håller henne tillbaka med starka, bestämda men ändå vänliga armar. Det kanske är Alice. Hon kan inte se. Det är så mycket smärta, och rädsla och hat överallt. Var är Gud? Var är Basha? Dom släpar in henne och Taylor. Taylors kropp förs ut ur hennes syn, in på det som kallas torget. Hans klor klickar mot plastgolvet, ljudet är fruktansvärt klart. Det är det näst sista hon hör från honom. Det allra sista?han dödskri, i trots. Hon är ensam. Ensam i det fruktansvärda ljuset från de äldstes själar. Fruktansvärt och underbart på samma gång. De lyser rakt igenom henne. Men de SER henne inte. Hon är inte mer än en mygga för dem. De är nästan gudar. Men de är inte Gud. Men hon har gjort Skuld så besviken och det finns ingenting hon kan göra åt det. Ingenting någon kan göra något åt det. Torra snyftningar, av rädsla och av ensamhet. Hon kan inte gråta, men från hennes panna, hennes händer, hennes rygg rinner nu blodet i strida strömmar. Hon försöker slå sig fri när de tvingar ner henne på rygg, fastnaglad av det fantastiska ljuset.
När Skuld driver pålen genom hennes hjärta känner hon?.hon känner.
Hon skriker och blir stilla.

Herregud.
Varför är han inte här?
Varför är inte Kiraly här?